Vet inte varför det blev så, men http://wiker.blogg.se/

Såg en film som i princip var ett självporträtt av mina tidiga tonår, jag hade precis samma rufsiga, korta hår och sökte mig bort från tryggheten i jakt på något spännande på exakt samma sätt. Kläderna var slumpmässigt utvalda, jeans och tröjor med tryck och även jag stack när allt brast ihop.

Försov mig för övrigt imorse, första gången på år och dagar, vet inte var det gick fel (eller så var det när jag ställde klockan en timma för sent kvällen innan) men jag var utanför dörren inom tio minuter efter att jag vaknat. Wooord.

Sökt diverse jobb nu, suddade adress + nummer eftersom jag inte vet om några av er kanske skulle få för er att komma och knivhugga mig mitt i natten. Sett för mycket kriminella sinnen? Nja, jo. Utöver det, hemskt nöjd.

Den här helgen har accelererat till ganska höga siffror, man kunde nästan känna luften dallra, men i slutändan gick jag ändå plus minus noll. Inte samma sak som händelsefattig eller oviktig, men tillförseln av erfarenhet eller lärdom har väl inte varit sådär skyhög... Eller?

Lite, kanske. Hatar att skillnaden mellan vuxen/barn kan vara hårfin, dvs 17/18. Kan man mäta mental mognad i siffror? Den där skillnaden, existerar den ens? Men jo, det gör den ju, för du är under en viss gräns är du ung och dum och vet inget bättre. Något man kan notera är dock att i takt med åldern stiger också någons slags översittarnivå, där man själv kan göra idiotiska val utan att det "räknas" för att "det är 'ju jag' som drar in alla pengarna, det är 'mitt hus', var glad att du får ett rum och möbler och mat, jo visst att du har toppbetyg och inte slarvar runt, att du aldrig snubblat hem påverkad och alltid hör av dig, men igår kom du förfan hem en timma sent för förstå gången någonsin!"

Åh gud, förlåt pappa för att jag inte räcker till, jag ska gå och slipa på mig själv tills jag är god nog för er! Eeeeller inte

Ville helst sitta med mina bilder och trixa, tjänade istället 200:- som barnflicka och gjorde klart hela franskaboksrecensionen. Fast i "var-det-värt-det-värderingen" bör man kanske också inkludera att hela eftermiddagen offrades, att min kropp skriker efter sängen och att huvudet snurrar... Påverkas lite av den naturalism vi går igenom på svenskan; vill ut och cykla genom ett vårsamhälle med öppen himmel och knoppiga träd och torr asfalt. Då skulle jag nog inte dunka av seghet/spändhet just nu, kanske, kanske inte.

Vi föds. Och vi får ett eget personligt nummer. Vi räknas, vår vikt, vår längd, och vi läggs in i statistik. Vi blir uppfostrade - såhär ser världen ut. Vi skattar oss lyckliga över att leva i ett sådant fritt, demokratiskt land, samtidigt som vi proppas med normer, regler och gränser. Matas med sådant som lite prompt kallas "objektivt" och "neutralt", medan betydelsen av de två orden egentligen inte existerar i någon grad. Vi tycker att vi inte är hjärntvättade, men är vi inte det?

Den Paranoianska Eran börjar få sitt slut. 3 april -> runt nu är ganska lång tid. Det enda jag har att säga är väl, ingenting, axelryck mest. Genom titthålet i kameran ser allt annorlunda ut, världen är mystisk och vacker och fascinerande. Hur mycket man manipulerar med PS så är det fortfarande du, och jag, på bilden. Så då kan man ju lika gärna se den slags skönheten som fotot visar, om man nu är okapabel till att uppleva den i verkligheten.

Camilla står för spektaklet

Mycket kärlek och så, men så blir det när Gud planerar in månadsdag och valetines samma helg. Var en sneaky bastard igår och bakade muffins med smälta chokladbitar i och röda glasyrhjärtan på. Han blev lycklig. Liksom jag, som både fick största rosen någonsin, mysigaste middagen någonsin, bästa frukostpannkakorna någonsin och sötaste pojken i gummiversum. Slå det.

Det är liksom bäst på något vis, valsa runt på hans fötter med ansiktet nedburrat i hans hals... Sedan spelade vi Need for Speed. Hihihi

Tuff tuff. Det var en dag en gång för länge sen, ändå bort i mitten av juni, och jag hade åkt nedför röda linjen. Med en gitarr på ryggen mötte han mig halvägs hem till honom för jag hittade inte. Inne på hans rum uppstod någon slags nervös tystnad, nästan lika påtaglig som den vid mitt besök mer än två månader tidigare när han råkade ha sönder glas och välte sina gitarrer och jag inte förstod någonting. Nu satt jag i hans säng, eller halvlåg kanske, och läste någon spontant vald bok för att undvika att tänka så mycket. Vi skulle iväg också, så jag smsade med någon om tider, och han lade sig bredvid. Nära var vi. Jag en bit ner. Strök fingrarna över armen sådär som jag brukade göra, avvaktade lite. När jag slutligen såg upp så kysste han mig.

Jag har ju fortfarande mardrömmar om att du ska dra.

Man är två tågförare, och loket går inte att styra ensam. Man åker och åker, och spåren behöver underhållas och tåget behöver bränsle för att hjulen ska gå på i en jämn takt. Ibland kanske det stannar upp lite, och ibland blir resan något monoton. I början kan man finslipa järnvägen i kanske en månad framåt, men efter ett tag kan man se längre. Enligt en tyst överenskommelse, kan en tågförare närsomhelst under hela resan dra i nödbromsen och bara stiga av. Då kan hela tåget ladda ur och krascha, för det behöver två tågförare.

Gick raka vägen till sängs när jag kom hem, drömde inget speciellt. Min skola är medelpunkten för hipsters, har jag tänkt på, och jag vet inte riktigt om jag ska omfamna det eller inte. Visst att klädstilen grundar sig i att standardplagg från H&M och Bikbok är trista, och visst att detta faktiskt stämmer (är din klädstil tråkig är du det med, ungefär) men måste man ta det så långt att färgerna sprakar från en dag till en annan och knappt matchar längre eller att man blir så "vintage" att man mest ser rustik och närmast ofräsch ut?

Lite oklart. Skulle hålla mig ifrån det sistnämnda om jag var jag. Och för att byta ämne, bilder från tionde februari:


Magdi, Andréa, Kajsa, Lovisa, Elise och Jacob har matterast


Lovisa och "torsdagsfina" Kristian


Såhär kul hade Johan när jag var borta i två minuter. (han kom för övrigt fram och kramade mig idag när hämtade på dagis, tredje gången vi ses, success)


Storebror Eric.

Demonstrerade mot vintern med converse som plakat. Kylan lyckades ändå tränga in under huden, i gliporna mellan tights och skor, kappa och vantar. Händerna tätt kring kameran, min sjätte kärlek här i livet, en ganska ovårdad och ointressant relation fram tills nu. Nya minioptiken har visat mig en annan syn på livet.



















1. Petitami 2. Samhällskunskapslektion med Shepard längst till höger 3. Louise på rasten 4. Karl, Kajsa och Jakob (de två senare är för övrigt våra största konkurrenter i "Årets par" på Alla Hjärtans Dag) 5. Camilla och Caroline ritar på tavlan under franskalektionen 6. Kristian vid sitt skåp 7. Barnvakt till femåriga Emma 8. Total nostalgichock när Barnen i Bullerbyn sattes på, återupplevde hela min barndom ikväll, ville bara skutta runt ute på landet utan bekymmer 9. Lisa och Anna. När jag var liten ville jag vara Lisa för hon hade samma namn som jag.