Dag nio. Jag är levande, flyter fram genom det svala vattnet. Sover som ett barn. Efter en veckas total tystnad kan jag också lyssna på musik igen, enormt fascinerande för hjärnan som hade glömt bort hur det kändes.

Värmen är inte heller någon plåga längre, jag tycker snarare att det börjar bli smått kyligt om termometern visar under trettio grader. Drömmarna är absurda, lika klara budskap varje natt. Stress existerar inte, det finns ingenting i luften som stör ens synfält, det är en så otrasslig tillvaro att det mest betydelsefulla i livet karvas ut och man börjar minnas vem man är och vad man bör fokusera på. Sådant är alltid extremt ångestfyllt i början men som de brukar säga, klarar man av de tre första dagarna, så.

__̴ı̴̴̡̡̡ ̡͌l̡̡̡ ̡͌l̡*̡̡ ̴̡ı̴̴̡ ̡̡͡|̲̲̲͡͡͡ ̲▫̲͡ ̲̲̲͡͡π̲̲͡͡ ̲̲͡▫̲̲͡͡ ̲|̡̡̡ ̡ ̴̡ı̴̡̡ ̡͌l̡̡̡̡.__

Och så kom den dagen då hon var tvungen att "dö lite", jag förstår exakt, Lovisa.

Landar på svensk mark igen 15.40 den 6 augusti. Puss!

Delade en focaccia med Emilia idag, vi körde nonstop girltalk med hennes bästa kompis Ina i stan, och jag måste bara säga, hur kan man inte älska Fagerstatjejer?! Bara hur dom pratar, det är störtcharmigt, jag glider in i dialekten själv (har släkt i Dalarna som talar snarlikt). I vilket fall så talade vi om allt mellan himmel och jord, det var så jävla awesome. Jag hailar tjejsnack just nu.

Äter digestive och är världens tidoptimist. Ska egentligen hoppa ner i en bikini och sola hela dagen med två goa vänner, men jag sitter och försöker komma ihåg varendaste lilla detalj från min dröm, den var så somrig. Jag gillar sommaren och de oändliga tidsoceanerna man får, om man tar emot dom det vill säga, till att bara vara. Så att man kan komma ihåg vad som är viktigt. Det är så lätt att bara glömma det vanligtvis. Hamna i en slentrian.

Jag ska bli immun mot besvikelse.

Med honungsröst. Jag brukade inte förstå. Tittade, studerade, läste, förblev förvirrad. Jag har så mycket att säga nu som inte kommer ut. Totalt lugn den tjugioåttonde dagen, framför den jäkla evighetsmatchen på tv men det hade inte spelat så stor roll om den hade varit händelserik. Det hade ändå inte direkt varit VM-finalen som hade kommit till mina tankar om någon hade nämnt den 11 juli 2010.

 

bajs

Förträngning. Så småningom kommer det tillbaka.

Min första sommarlovshelg blev en av de somrigaste, bästaste, friaste helgerna jag någonsin haft. Jag har endast varit hemma sammanlagt två timmar sedan fredagsmorgonen för att fräscha upp mig och visa min mamma att jag lever. Jag har inte somnat före fem någon av dagarna. Jag har levt på korv, kanelbulle, minipizza, toastbröd med kalkon och cheeseburgare. Jag har varit vid Odenplan, i Mälarhöjden, i Spånga, i centrala Stockholm, vid Edsviken här i Danderyd, i Hornstull och på Lidingö. Jag har inte varit inne på Facebook, inte bloggat och inte sett på tv. Jag har varit utomhus flera timmar både fredag, lördag och söndag. Jag har varit social från det att jag vaknade tills dess att jag somnade, inte fått en lugn sekund. Jag har tagit en en och en halvtimmas lång promenad i skymning-slash-gryningsljuset med en kär vän och sett en grävling, en räv, två harar och fyra rådjur. Jag har köpt massa nya shorts och linnen. Jag har somnat bredvid två frenetiskt Fifa-spelande killar. Jag har åkt över Lidingöbron. Jag har sagt hejdå till en massa fina vänner som ska bort och imorse vaknade jag med värk i varenda muskel. Varenda. Men det får man ta.

Jag är lycklig.

Jag har blåmärken på benen. Hmmm

Liten trötter hade tänkt sova men kunde inte, har vridit om dygnet för mycket. Här är Astrid och jag innan vi skulle ut med hennes moppe tidigare i veckan, jag hoppas jag får säga hejdå innan hon åker till Mallorca. Nu ska jag sura lite över att alla åker iväg och sen ska jag sova, pusspuss.

Om tre veckor är jag i Frankrike.

Mmm...

Är vad jag är just nu, enligt Lovisa-definiering. "Det såg inte så svårt ut" och "för de kommer väl ändå alltid vara där liksom", alltid är vad som stoppar mig just nu.