- Eve om änglavingar. (dvs sånna där guldsaker som håller ihop en massa papper) När hon inte är här och letar uppdrag åt oss blir det alltid jag som får gå runt och fråga folk för Jocke är för feg. Jag säger åt honom att vara en man och ta sig i kragen men det biter inte på honom. Nu håller jag på och tvingar iväg honom till Sidsel, en av cheferna (med argumentet att han är kille så han kan smajla in sig) men han har velat i snart en kvart.

Kylan bet fast i mig igår i biosalongen (det var iskallt därinne) och har inte riktigt velat släppa. Min nästipp är kall och jag huttrar fortfarande, vad är felet?

I helgen ska jag sova.

Känner mig som någon i The Office Space just nu. Klicka, markera, radera, byt mapp. Så jävla simpelt, är glad att det kan på per automatik, behöver knappt tänka. Min dagliga (eller nattliga?!) dos av fascination är sedan länge överskriden, jag känner att jag inte kan imponeras mycket mer idag med andra ord. Ska burra ner mig i min trötta tunga dimma innan trånandet kickar igång igen, det händer alltid förr eller senare. Mitt sätt att visa utlopp för känslor antar jag, önskar att jag kunde vara lite mer cool.

Faan mitt jävla hus kommer aldrig bli klaaaart!

Jag åkte in med mamma till jobbet idag. Fördel: socialt. Nackdel: socialt...

Jocke snodde min awesome dator >:(

16 minuter kvar tills jobbfrukosten!

Min nya sega dator har skannat drygt en halv miljon filer nu. Jag undrar när den är klar.

Om tiden bara kunde gå lite snabbare...

Har fått den dagliga dosen av social kontakt och nu har jag överdrivet mycket att försöka att inte tänka på. "Tänk mindre" brukar det låta så jag menar whatta hell. Livet är inte en kamp om man inte kämpar.


blev jättechockad i förmiddags när jag insåg att maoam-gubbarna har sex!

Jag flyttar ut.

Att "gå hem till någon och spela the Sims" har fått en ny betydelse för mig nu.

Idag gillar jag min mamma. Jag gillar henne alltid såklart, men lite extra idag.

Idag tappade jag salami på golvet och gick in i en dörr (det var en glasdörr till mitt försvar). Mina arbetskompisar Eve och Jocke tycker jag är klumpig och undrade om jag hade några vänner. Hihi nej nu överdriver jag :D Lite... Dom kommenterade också på hur många gånger jag sa "awesome" när jag snackade med Daniel i telen. Jag var rastlös, okej? Satt och klickade med pennan också, fan vilken jobbig tjej. Men det var så... stimulerande.

I vilket fall hann vi klart med att arkivera fem projekt denna vackra tisdag, vi är så hardworking! Endast själva ordet "arkivera" borde ge vuxenpoäng tycker jag. För mig i alla fall, jag är den enda under 18. Men jag retas inte mindre för det! Hihi, jag måste ju ta ut det på nån.

Puss.

Tack Theo Smart.

lovisa har gjort den finaste somrigaste filmen någonsin!

Nån dag närmade sig, kom och gick. Nån dag har varit nu. Bara att vänta och se alltså, jag är enormt lugn för jag kommer göra vad som känns rätt. Och om jag gör rätt, hur kan det då bli fel? Alla är rädda för att misslyckas men jag tror man måste våga lita på att det kan funka ibland också.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH MAMMA TOG MED SIG HÅRTORKEN!

Kan man känna sig mer entusiastisk när regnet öser ner där utanför? Säkert över hälften av alla mina skolavslutningar har varit regniga men jag kan fortfarande inte vänja mig. Jag funderar på hur jag ska ta mig till skolan utan att drunkna, är det ens värt att förska få med kameran liksom? Bajs.

Så tvungen typ.

Antingen vänjs man eller så gör man inte det.

Jag låg i sängen och skrattade med min syrra i en halvtimma, nu är jag sådär lagom efter-flum-dåsig och på dåligt humör, awesome.

Nä, usch.

När förvirringen börjar lägga sig och man plötsligt kan se klart igen så skiner solen plötsligt och allt är väldigt varmt och melodiskt. Man vet var man bör lägga sin fokus men fokusen läggs ändå trots att man inte tvingar den dit. Då uppskattar man andra glada leenden, när man vet vad de ler för, den lyckan speglas bättre i andra för att kunna förstå den själv. Kanske inte är helt oförvirrad än.

Om det ändå vore lätt, det är det ju aldrig tydligen, men det handlar väl om otajming egentligen. Och jag är inte klar ännu, bör poängteras, jag kanske väntar på rätt tillfälle. Slutet, mörkret, ingentinget, och början igen. Det har verkligen ingen sådan betydelse att det skulle ändra något i slutändan, mer än sättet att se på förgången tid. Att göra rättvisa.

Har ärligt talat ingen aning om vad i hela världen jag ska skriva.