jag önskar jag var lika påhittig som julia och lovisa när det gäller att döda tid

Det är blommor! Utanför mitt fönster! Snödroppar!

Jag gillar att vakna på morgonen, öppna min dörr och bländas av en rödrosa soluppgång som är splashad tvärs över halva horisonten utanför våra vardagsrumsfönster på sjunde våningen. Jag gillar när mitt korta hår blåser i vinden, det gjorde det aldrig när det var långt och tungt. Jag gillar att traska till skolan på mornarna med musik i öronen och känna hur jag är den enda personen i världen.

Det är den sextonde mars, och det är fortfarande vår. Människor börjar vakna till liv, det är awesome. I skolan har vi mer än vanligt men jag har inget problem med att fokusera alls längre. Det finns vissa specifika saker med vintern som jag saknar, få tillfällen, men egentligen saknar jag dem inte alls. Haha, jag måste älska dubbelmoral. Tydligen. Men det finns ju två sidor av allt tänker jag. Äsch, dags att ta tag i franskan nu, scary story time!

Jag försöker påminna mig om att det bara är här och nu som det jag försöker göra känns så stort och jobbigt och dumt och fel. Jag försöker påminna mig om vem jag är och att det inte är livsavgörande. Jag försöker intala mig själv att det är för det bästa och hoppas att det förstås.

För i slutändan, om det inte är så att jag blir skjuten av en galen massmördare imorgon påvägen till skolan, så är jag bara 16 år och det är slumpen som avgör personerna i ens liv, inte en själv så mycket som man tror. Jag klarar mig, och det var aldrig någon tvekan att någon annan inte skulle göra det.

Mitt smaksinne försvann officiellt någon gång under kvällen igår, jag svär, jag hade kunnat ta chili istället för paprika på mackorna imorse utan att märka någon skillnad alls, men som tur är har jag fortfarande synen kvar.


mitt mycket seriösa skolarbete, jag har till och med skrivit i skrivstil! pluspoäng!

Jag har hängt upp ett bärnstenshjärta och en guldorkidé på väggen och sett verkligheten i vitögat idag, det är som alla säger och jag måste göra något nu nu nu jag känner knappt igen mig själv.

Jag tror väl att jag först måste smasha det där körsbäret, aj. Långsamt. Jag hoppas du förstår någon dag, om den dagen nu ens kommer.

Det är den vanligaste grymmaste tortyren på jorden. Jag vet. Och körsbäret på grädden, eller vafan det heter, är frekvensen. Ah, jo. Var. Je. Dag. Frekvens, ständigt återuppdykande.

Jag hatar grädde, har jag sagt det? Och körsbär. Metaforiska körsbär, i alla fall.

Men jag har en plan, eller nåt.

Jag hade en av de bästa kvällarna på länge hemma hos Lovisa igår, den var alldeles underbart awesome!!! Sushi, plockgodis och How I Met Your Mother-maraton (vi fick hela första säsongen för 99kr, ett fynd) i Lovisas mysiga tv-hus med surroundljud. Och när vi var klara klockan 3 var ingen av oss det minsta trött så då åt vi nattmacka och snackade till halv 6! Awesomeness! Och jag är fortfarande inte trött!

Aujourd'hui je suis allée à La Petite France pour manger des macarons et pour boire des chocolats chaudes avec ma jolie copine Lovisa. Och det är ungefär där min franskagräns går. I vilket fall så sprang vi runt i tunna bomullsstrumpbyxor och vårkappor på Kungsholmen idag, något kallt men att halvsitta mot skära kuddar med huvudena tätt ihop och prata under en planch med Edith Piaf gjorde det värt besväret.

Du gav mig lite perspektiv, drog mig ur min bubbla, Barney is grateful

Jag vill alltid att du ska ha det bra.