Någonting lägger sig mer än dimman över Danderyd och jag skulle inte vilja kalla det lättnad. HER. NO. MORE. Allting som har hänt, det är som en saga. Eller en tv-serie kanske är mer korrekt. Drömaktig tv-serie. Det är den trettioförsta oktober, och jag kan inte riktigt hålla koll på när jag är. När är visserligen på ett sätt det samma som var, för två platser kan vara belägna på samma breddgrader men de är fortfarande olika ställen beroende på tidpunkterna. Jag är i mitt rum just nu, liksom jag var för en minut sedan. Men för en minut sedan var klockan 13.26, och lika mycket damm hade antagligen inte fallit ner från taket, och jag kanske hade mina fötter annorlunda, jag var yngre, och även om tidsslitage inte märks på en minut så var rummet nyare. För en minut sedan, fanns det ingen dator i det här rummet som hade skrivit den är kombinationen av ord, hur kan man då ens säga att det är samma rum? Ännu fler förändringar kan finnas om jag går tillbaka ett helt dygn; flyttade saker, andra människor, skräp och smuts som är borta nu. Trots att du inte rör dig, så rör du dig. Ingenstans du går kommer någonsin vara detsamma, även om du känner igen dig. Och det är då det känns som att livet är oceaner av tid, och att ordet "stabilitet" antagligen är ett ganska värdelöst begrepp att förlita sig på.

(det här är väl anledningen till att jag borde ha läst fysik)

“Time is the substance from which I am made. Time is a river which carries me along, but I am the river; it is a tiger that devours me, but I am the tiger; it is a fire that consumes me, but I am the fire.”

Jag gick igenom Humlegården häromdagen och insåg det inte förrän jag var mitt i parken. Grått, kalt, trist - det är ju inte samma ställe.

Kalla fötter. Bokstavligen. Det är lite kyligt, halloweenigt. Inga pumpor kommer karvas i år. Ingen röd soffa och film med vänner. Ingen nyklippt pannlugg, ingen blå och vitrandig blus. Ingen pappa.

Ingen parvel som snor min kudde, men en parvel i alla fall, som numera stjäl mer än så. Ett kök som tog en timma att rengöra efter gårdagens festligheter, men rent är det nu. Och en som är som jag, en från Lidingö, som tänker lika mycket och säger lika lite. Trivs jag med att bo själv? Ja.

("själv", jaja)

Dagens lärdom från Mr. D: hans pappa straffade honom och hans bror genom att tvinga dom göra armhävningar så fort de inte skötte sig. "He literally made me do a million push-ups once, when I had thrown a pen into my brother's back and it'd just... stuck there." Och det var inga mesiga på-knä-hävningar, utan med knytnävarna ner i marken, "like in the military, I would do them from 5 when my father came home to 10, when he went to bed". Vet hans pappa om att han har uppfostrat en av dom skönaste människorna på jorden? "That was a little repetition of factorising, now you can go to parties and be like 'You guys, look! I can factor out 18 varibles!'... Or no, don't. Nobody really likes that."

Imorgon ska jag laga trerättersmiddag med Amelie. Snabbprojekt: bli mästerkock. Värt.

Intressant konversation igår gav utlopp för mina konstnärliga kunskaper.

 

Långt, blont, trassligt hår. Tunn, och fryser. Mörkblåa ögon, knapp sminkning. Relativt blek. Oansenlig. Det är så banalt att det är bisarrt.

Håller tummarna för att studiebidraget ska rassla in snart då jag är helt pank. Har upptäckt hur begränsad vardagen blir om man inte vaktar småbarn varje vecka. "Ska vi gå och fika?" "Ne jag har inga pengar" "Okej"

Drömmar om himlen, och jorden, och allt som finns däremellan. Du. Jag. Vill komma någonvart. Alltid påväg, någonstans. Varje sak som kan anses önskvärt, det har jag haft. Eller har.

De säger att vi lär oss mer ju äldre vi blir, om livsmönster och samhällssystem, men jag blir bara oklokare för var dag som går. Oklokare för att människan försöker bemästra något den inte kan, och för att ju mer man vet desto mer vet man att man inte vet. Det var inte jag som sa det, men det stämmer i högsta grad. Och vad jag trodde jag trodde mig veta om kärlek, visste jag inte. Altruistisk, ja, men så beständig? Jag är sjutton år och borde väl inte säga något om beständighet egentligen, men jag är tagen av den inbitna orubbligheten.

"When will you come back?"
"Soon. Very soon."
"But when?"

- Jane Austen, Sense and Sensibility

Uttrycket gammal och vis, finns det längre? Tekniken speedar på som fan och de gamla hänger inte med. Samhällets hierarki förändras, de gamla förlorar sin auktoritet när avancerade prylar såsom touchmobiler och tv-apparater överskiner deras kunskaper. Det enda de har är lärodom om sina misstag. Men vad har vi att hämta från dem när erfarenhet är något vi ändå måste skaffa oss själva?

Historia när det är som mest intressant: Sex var tabu, nu är det överexponerat. Döden var publik, människor underhölls av hängningar, idag anses det som en enorm tragedi, något närmast overkligt, speciellt innan sextio. Förr sågs äldre upp till, idag är det unga som besitter den mest eftertraktade kompetensen. För att inte tala om skönhetsidealen - har jag nog med belägg för att påstå att vi lever i ett forever-young-samhälle? Inte för att det är någon nyhet. Synd, bara.

Mystik. Alla på perrongen går i takt med musiken. Hela världen är synkad. Symmetrisk. Det är den här dagen, fast det är en Lördag. Och alla andra dagar runtomkring den Lördagen. Ingenting känns särskilt logiskt. Det är nu det börjar. Jag förundras och förvirras. Ingenting känns särskilt logiskt den Lördagen, och ingenting ska kännas logiskt på över sju månader.

Menar inte att jag har sett ljuset, eller något. Är fortfarande totalt obegriplig ibland. Men jag är rätt nu. Helt rätt.

Somna till tystnaden, vakna till tystnaden. Dunkelt utomhus. Tomt. Är det ingen som ska till jobbet vid den här tiden? Är det ingen som lever? Påväg till Mörby syns en vit bil i ögonvrån, den fångar mitt intresse. Jag undrar om dom ser mig. Jag undrar om dom ser att jag ser dom. Inga vinkningar, bara tysta överenskommelser. Jag är ingen prinsessa längre, men å andra sidan är dom inte heller några kungar.

När jag stöter på Astrid i tunnelbanan blir jag lite lugnad. Gör ett matteprov jag knappt pluggat till, men jag levde i någon slags övertygelse om att jag kunde nästan allt redan och det visar sig stämma på provet. Läser en dikt på engelskan, av W. H. Auden. Blir nervös men stakar mig inte en endaste gång. Sedan börjar tiden saktas ner och inget jag kör känns särskilt nyttigt eller lärorikt på något sätt. Går till Tekniska i regnet, hand i hand.

Lyssnar på ingen musik. Har nästan inget plugg. Bestämmer mig för att baka scones. Det är en bra dag.

Big fet dislike till det här vädret (och inget "men det är så mysigt att sitta och gosa inomhus när det är ruskigt där ute!"-skit för gos är alltid mysigt!), jag minns när jag brukade kolla yr.no i somras och temperaturen knappt sjönk under 20 på natten... Och man kunde sova på studsmatta. Jag har bara gjort det en gång, i somras, och det var en av de bästa nätterna i mitt liv.

I vilket fall så står jag ut, lite pissigt väder är långt ifrån det jobbigaste man kan stöta på. Jag har hört begreppet "höstdepp" men aldrig förstått hur omfattande det var - det är som skoltrötthet fast utan specifik anledning, mest en extrem ovilja till att ens vakna på morgonen, tankar som går i cirklar eller spiralerar nedåt. Distraktion är som sagt den bästa medicinen, oftast fungerar det att bara vara igång i vardagen, annars får man trumma med foten eller pilla på skruvar.

Det var ett speciellt ljus ute idag. På morgonen vid Sveavägen, uppgången från Rådmansgatans tunnelbanestation. Datasalen, där gardinerna var halvt fördragna. Sergels torg, där det speglade sig i vattnet som blåste bort från fontänen. Och nu när jag kom hem blev jag så bländad att jag inte kunde se något annat än den stora, orange-gula solen. Hittade ett par fina kängor också, då blidde jag glad.


tunnelbanefavoriter

Jag har det bäst. Träningsvärk i hela kroppen, spelade badminton igår, gymmade i förrigår. Sån jobbig träningsvärk som gör det pinigt att sova. Men fortfarande bäst. För jag har någon som bryr sig alldeles för mycket + dom jag ska vara med ikväll. Och jag har lärt mig vad som gäller - konstant distraktion. Puss.


engelskalektion

Skrev klart historiauppgiften på två timmar så nu har jag ingen lektion på torsdag (sluta tidigare = chill), ska fika med min syster snart (Kanelbullens dag i all ära) och baka chokladbollstårta med Kristian senare ikväll. Oktober blir hållbart, väl? Låter som en jävla fem-meningslösa-inlägg-om-dagen-bloggare, men jag har inget på hjärtat just nu, mer än att HÖSTEN ÄGER.

Stod en stund vid fönstret och såg ut över alla blinkande ljus, känns som jag bor mitt i en levande stad med liv och rörelse. Men det enda som hörs är egentligen ett vagt buller från E4:an som ringlar sig upp mot Täby centrum, jag kan se allt häruppifrån mitt fönster på sjunde våningen. Det är då sådana lustiga tankar slår mig, som att jag växte upp med ögonen på världen och aldrig riktade mot mig själv, levde ett och samma liv tills pang bom och allt förändrades över en sommar. Jag var bara tretton år, och har inte funnit fäste igen sedan dess.

Var ska man ta vägen när man känner såhär?

Rörigt, och tvn är på, oljudet smiter igenom väggarna. Ovanifrån hörs klassiskt pianospel och i köket slamras det, i golvet kan man ständigt känna de tunna vibrationerna av människosteg. Slumrar till en stund, när mamma tittar in har mörkret lagt sig. "Ring om det är något".

Ytterdörren slår igen, och sen är det tyst.

För vi är inte de man talar om för oss att vi är, om man inte berättar det för oss. Är vi?