Någonting lägger sig mer än dimman över Danderyd och jag skulle inte vilja kalla det lättnad. HER. NO. MORE. Allting som har hänt, det är som en saga. Eller en tv-serie kanske är mer korrekt. Drömaktig tv-serie. Det är den trettioförsta oktober, och jag kan inte riktigt hålla koll på när jag är. När är visserligen på ett sätt det samma som var, för två platser kan vara belägna på samma breddgrader men de är fortfarande olika ställen beroende på tidpunkterna. Jag är i mitt rum just nu, liksom jag var för en minut sedan. Men för en minut sedan var klockan 13.26, och lika mycket damm hade antagligen inte fallit ner från taket, och jag kanske hade mina fötter annorlunda, jag var yngre, och även om tidsslitage inte märks på en minut så var rummet nyare. För en minut sedan, fanns det ingen dator i det här rummet som hade skrivit den är kombinationen av ord, hur kan man då ens säga att det är samma rum? Ännu fler förändringar kan finnas om jag går tillbaka ett helt dygn; flyttade saker, andra människor, skräp och smuts som är borta nu. Trots att du inte rör dig, så rör du dig. Ingenstans du går kommer någonsin vara detsamma, även om du känner igen dig. Och det är då det känns som att livet är oceaner av tid, och att ordet "stabilitet" antagligen är ett ganska värdelöst begrepp att förlita sig på.

(det här är väl anledningen till att jag borde ha läst fysik)

“Time is the substance from which I am made. Time is a river which carries me along, but I am the river; it is a tiger that devours me, but I am the tiger; it is a fire that consumes me, but I am the fire.”