Somna till tystnaden, vakna till tystnaden. Dunkelt utomhus. Tomt. Är det ingen som ska till jobbet vid den här tiden? Är det ingen som lever? Påväg till Mörby syns en vit bil i ögonvrån, den fångar mitt intresse. Jag undrar om dom ser mig. Jag undrar om dom ser att jag ser dom. Inga vinkningar, bara tysta överenskommelser. Jag är ingen prinsessa längre, men å andra sidan är dom inte heller några kungar.

När jag stöter på Astrid i tunnelbanan blir jag lite lugnad. Gör ett matteprov jag knappt pluggat till, men jag levde i någon slags övertygelse om att jag kunde nästan allt redan och det visar sig stämma på provet. Läser en dikt på engelskan, av W. H. Auden. Blir nervös men stakar mig inte en endaste gång. Sedan börjar tiden saktas ner och inget jag kör känns särskilt nyttigt eller lärorikt på något sätt. Går till Tekniska i regnet, hand i hand.

Lyssnar på ingen musik. Har nästan inget plugg. Bestämmer mig för att baka scones. Det är en bra dag.