Stod en stund vid fönstret och såg ut över alla blinkande ljus, känns som jag bor mitt i en levande stad med liv och rörelse. Men det enda som hörs är egentligen ett vagt buller från E4:an som ringlar sig upp mot Täby centrum, jag kan se allt häruppifrån mitt fönster på sjunde våningen. Det är då sådana lustiga tankar slår mig, som att jag växte upp med ögonen på världen och aldrig riktade mot mig själv, levde ett och samma liv tills pang bom och allt förändrades över en sommar. Jag var bara tretton år, och har inte funnit fäste igen sedan dess.