Igår klargjorde min pappa att hans hus inte längre var mitt hem, idag har jag bott längre på samma ställe än vad jag gjort sedan jag var tretton, en månad snart, och här kommer jag alltså stanna framöver.

Det är något med panormafönster som jag faller så jävla hårt för.

Igår satt jag ihopkrupen i min pojkes stora blåa mysiga kofta bland sjutton brinnande ljus och försökte ta vara på kvällen så mycket så möjligt, ta tid till att studera allas glada och upprymda ansikten för att aldrig glömma den känslan. Dom är så jäkla fina. Var så nedrans glad att jag inte kunde sluta le, som den tjugionde.


lite tafatt, men FAN VAD MAN KAN VARA LYCKLIIIIIG

Idag klockan 01.04am: hundratio timmar höll det. På hundraen började det.

Inatt drömde jag att jag satte mig på ett tåg och bara åkte iväg.

Armarna och benen skakade okontrollerat. Det flimrade framför ögonen och tjöt i öronen. Som pipet från en tv med myrkrig på, fast flera gånger högre. Rörelse, eller vilken kontakt som helst med omvärlden var en omöjlighet. När jag vaknade hade jag bitmärken i tungan.

Min mattelärare, Mr. D, hade druckit två gigantiska koppar kaffe idag inför morgonens lektion, så han lyckades blanda linjära ekvationer med bunny-rabbits, solhattar med fjädrar på, mesigt ofarliga hajar i Baltiska havet och färgblindhet. "I'm gonna teach you how to use math in real world. Wow, right?!"

I Mörby var jag lite extra wild & crazy och valde två nya godissorter jag aldrig har smakat förut! Lovisa och jag tappade bort oss i Lahällsviadukten någonstans, men improviserade lite grann och hamnade hos slutligen rätt (alla satt gapskrattandes framför barnförbjudet, jag som väntat mig tecknat fick en rejäl chock). När jag gick iväg en stund för att ringa Astrid fick jag mig en mysig lekstund med Amelies kattunge. Som för övrigt hade växt, men fortfarande är den sötaste på jorden.

Nu ska jag sova.

Jag kommer med tung andning och torr hals hem till ett iskallt rum = inte de bästa förutsättningarna för att hålla sig frisk, men jag lyckades såklart slockna direkt när jag la mig för att vila så nu kommer jag väl inte kunna somna ikväll istället. Hade en onödigt jobbig dag och har bestämt mig för att jag inte gillar onsdagar.

Idag är en episk dag, Daniel och jag kommer återigen möta Mr. Shepard ansikte mot ansikte i kursen Samhällskunskap B.

Det kommer bli legendary.

Ta inget förgivet, man ska inte ta något förgivet, om någon. Inte deras kompetens, inte deras ständigt trofasta närvaro, inte deras grad av acceptans - men framförallt inte deras kompetens. Vissa människors brist på kunskap bör man kanske ifrågasätta men det kan man göra i sitt huvud. De kanske har något som du i din tur inte har, ett varmare hjärta, en mer öppen syn på världen eller en starkare personlighet. Och varför ska du egentligen se ner på någon som på vissa plan är så mycket mognare än du? Om inte för att försöka bekräfta dig själv?

Mina ord har redan blivit stulna, men jag ska väl försöka så gott det går ändå. Skolans första dag bestod av IR, som vår nya lärare kallade det, och Fotografisk bild. Internationella relationer är något jag verkligen tycker är intressant och den andra lektionen var visserligen två och en halv timma men jag dog lite av längtan till att börja få fota med en analog systemkamera och sedan framkalla i mörkerrummet på Norra Real. Jag kunde inte fått en mer awesome måndag, fast så fick jag det.

PS. Jag gjorde kladdkaka och blev mätt redan på smeten, epic win. Det går nog inte att bli kladdigare runt munnen än när man slickar av en visp med chokladsmet, jag kände mig som ett litet barn hihi.

Jag gillar lukten av äkta läder såsom jag gillar lukten mellan sidorna i nya böcker. Nu matchar min plånbok min väska, svart ljuvligt doftande läder med silvriga detaljer och axelremsband. Jag har alltid älskat när skolan börjar igen, skolstart är lika med nystart liksom, den känslan bleknar väl oftast ganska snabbt men just nu är jag fortfarande förväntansfull.

Sprudlar i mig. Känna mer? Det går inte.

I år har jag två och en halvtimmas-lektioner där jag känner nobody och fick inte vara Fiskebodaguide med min stora nallebjörn Alfred (de vill inte ha skulden sen när vi har haft sex och fått könssjukdomar och jag har blivit på smällen, för självklart är det den enda utvägen för en tjej och en kille som sover i samma rum) , men jag får helt enkelt se det som en chans att vidga mina vyer eller något.





Jag har insett njutningen i att försöka uppnå perfektion, ens egen perfektion, det håller en ständigt igång och pressar till framgång. Det finns ju alltid nåt man kan göra bättre.

Jag har haft en bra dag. Jag är lycklig. Bara att en tom, tyst lägenhet i nattetid inte är min grej; att bo ensam ska ju vara vuxet men jag är en bebis. Hatar att sova själv.

Jag hatar bloggkommunikation. Det är som en jävla tennismatch av kryptiska personliga meddelanden som bollas fram och tillbaka mellan bloggerskor och bloggare, meddelanden som passar bättre i sms eller in person, inte mitt framför alla icke involverade att beskåda. Jag har alla fall fått för mig att en blogg är till för att uttrycka känslor, inte för att kommunicera, men allting ligger såklart hos den som tar initiativet till att svara - sålänge den som börjar inte är otvunget provocerande.

Och de som tror att jag ratar alla "till dig"-texter nu har förstått saken fel, jag skrev otvunget provocerande.

Tidigare denna afton har jag sagt hejdå till tre blivande afrikaner. Nu ska jag sova.

Ikväll har jag tömt ut mitt hjärta, så gott som jag kan i alla fall. Är uttömd på andra sätt också, jag ger världen vad den vill ha, ta min energi, min kropp, mina tårar och mina tankar ungefär - jag nästan vill spy ut allt så jag kan börja från noll. Tunn och bräcklig, men känslorna är i alla fall något ingen kan ta ifrån mig, de består även när jag är rädd att allt annat ska försvinna. Jag minns ju han som sa att han någonstans hade läst att det viktigaste inte var att vara stark, utan att känna sig stark. Att en så klok man ändå skulle råka ut för ett sånt idiotiskt öde. Men det är väl så man blir ihågkommen, antar jag. Man dör.

Om sommaren bjuder på livets bästa nätter någonsin, måste den såklart bjuda på de värsta också. Den värsta. Jag somnade i alla fall på riktigt först framåt sju på morgonen, känner mig lagom schizo när två personer snubblar runt alldeles dåsiga i mitt huvud, jag är ingen av dem men jag kan känna deras illamående vilket får mig att tvivla. De valsar runt där i min febriga dröm, utan febern då såklart, och jag börjar få svårt att skilja på inbillning och verklighet.

Kråkorna kraxar utanför och vinden viner lite, det ska ösregna större delar av det som är kvar av veckan, inte mig emot. Kommer ändå bara sitta här och tråka. Nu ska jag gå och utplåna resterna av de plågoandarna som finns kvar i mitt rum: allt som luktar. Fy.

Först kommer den första tankesvärmen. Den är som en spiral och ju längre man tänker desto djupare ner i trasslet åker man. Den är dock ganska lätt att slå bort, till skillnad från tvåan. Då får man tänka Vad exakt är det som har förändrats mellan nu och för några timmar sedan då allting var lugnt? Oftast är det ju ingenting. Sedan kommer trean. Då är det jätteviktigt att lyssna på musik och hålla sig till sina projekt. Fokusera på något, vad som helst. Det är det enda som funkar, annars är man körd.

Mitt på gatan träffar vi på två killar och en tjej som ligger platt på marken och ser upp på stjärnorna. De ser först nyfikna ut, sedan börjar de ropa en massa strunt och det är då det är så härligt att vara ung. Älskar att vara ute om nätterna, besöka platser som inte finns så länge solen är över horisonten.

Jag är rädd för framtiden.

För en liten stund sen kom jag hem härifrån: