Ikväll har jag tömt ut mitt hjärta, så gott som jag kan i alla fall. Är uttömd på andra sätt också, jag ger världen vad den vill ha, ta min energi, min kropp, mina tårar och mina tankar ungefär - jag nästan vill spy ut allt så jag kan börja från noll. Tunn och bräcklig, men känslorna är i alla fall något ingen kan ta ifrån mig, de består även när jag är rädd att allt annat ska försvinna. Jag minns ju han som sa att han någonstans hade läst att det viktigaste inte var att vara stark, utan att känna sig stark. Att en så klok man ändå skulle råka ut för ett sånt idiotiskt öde. Men det är väl så man blir ihågkommen, antar jag. Man dör.