Idag blev det jordbävning i hela marken. Kunde känna hur det låg där under och lurade ett bra tag, hela världen blev instabil och ingenting var plötsligt tryggt längre. Det skakade rejält och trappades upp, som en dominoeffekt. Efterskalv är således inte ologiska. Det blir väl så ibland. Jorden fösvinner under en, sprickor sätts i sköra vävnader trots att man tror man bygger dom med granit.

Och när det är som mest så, jag kan inte sluta tänka jag saknar honom, med en sån ilska att jag ibland får lust att välta hela jorden upp och ner men oftast med en sån sorg att värmen bara rinner ner för kinderna och jag klamrar mig fast hårt hårt vid det jag har och bara undrar varför? Varför? Jag kan intala mig själv och andra så mycket jag vill att det är bäst såhär men i slutändan hamnar jag alltid där jag saknar min pappa kan nån snälla ge mig honom tillbaka