Jag försöker påminna mig om att det bara är här och nu som det jag försöker göra känns så stort och jobbigt och dumt och fel. Jag försöker påminna mig om vem jag är och att det inte är livsavgörande. Jag försöker intala mig själv att det är för det bästa och hoppas att det förstås.

För i slutändan, om det inte är så att jag blir skjuten av en galen massmördare imorgon påvägen till skolan, så är jag bara 16 år och det är slumpen som avgör personerna i ens liv, inte en själv så mycket som man tror. Jag klarar mig, och det var aldrig någon tvekan att någon annan inte skulle göra det.