När förvirringen börjar lägga sig och man plötsligt kan se klart igen så skiner solen plötsligt och allt är väldigt varmt och melodiskt. Man vet var man bör lägga sin fokus men fokusen läggs ändå trots att man inte tvingar den dit. Då uppskattar man andra glada leenden, när man vet vad de ler för, den lyckan speglas bättre i andra för att kunna förstå den själv. Kanske inte är helt oförvirrad än.

Om det ändå vore lätt, det är det ju aldrig tydligen, men det handlar väl om otajming egentligen. Och jag är inte klar ännu, bör poängteras, jag kanske väntar på rätt tillfälle. Slutet, mörkret, ingentinget, och början igen. Det har verkligen ingen sådan betydelse att det skulle ändra något i slutändan, mer än sättet att se på förgången tid. Att göra rättvisa.