Och precis när jag är påväg ifrån skolan, med en hundra kilo tung väska, ett dunkande huvud och ett dåligt humör, så kommer lilla söta Emilia och nämner den saken jag mest av allt har försökt förtränga under en längre tid nu. Min väska blir plötsligt hundra gånger tyngre, mitt huvud känns som om det ska sprängas och mitt humör börjar sakta men säkert gå utför. Så det blir inte direkt ett problem att verka likgiltig, jag är likgiltig. Var. Tills vi ställer oss i snön och jag helt glömmer bort att jag kommer bli alldeles genomblöt. För visst har jag kanske gått över detta i mitt huvud tusen gånger och tusen gånger igen, men denna gång är annorlunda. Allt som Emilia säger går plötsligt rakt in, och såhär efteråt tänker jag att det måste vara din friska, iskalla luften som gjorde susen för mig.

Så jag går mot tunnelbanan, med en väska som visserligen är lika tung, men under de här tjugo minuterna har både huvudet blivit kristallklart och attityden förändrats, så jag känner den knappt. Märker istället hur snöflingor smälter i håret och droppar ner i mitt ansikte.