Sista april, knopparna börjar spricka upp och det är alldeles varmt i luften. Jag har precis ingenting i skolan då vi går in i vår andra projektperiod i mitten av nästa vecka, ingen riktig skola på mer än två veckor efter det. I maj har jag tre kära vänner som fyller 17 och en ska firas redan imorgon. Kan inte förstå att maj också är den sista vårmånaden, sedan är det sommar. Kittlas lite i magen när jag tänker på det. Grillning och ljumma, ljusa sommarnätter och doften av syrén, rensopade gator och grönska, kvällsdopp i Edsviken, att cykla och äta glass. Jag cyklade faktiskt för första gången i år nu tidigare i veckan, på Alfreds cykel, det var härligt.

Fast jag ska inte dissa april. Det har ju varit en väldigt bra månad med undantag av de senaste dagarna kanske. Men det löser sig. Allt löser sig.

Kanooosch.

Tjingeling! Idag har jag haft engelska nationella, varit på DISA (självförtroendekurs för tjejer, näst sista gången buhu vad ska jag göra utan den), chillat på de två resterande lektionerna, köpt glass och klinkat på instrument på de olika Jam-butikerna på Roslagsgatan med Amelie, Daniel och Kristian, varit på marknadsföringsmöte på VRG Odenplan (vi var så on fire med brainstormingen! Gissa vem som ska kontakta administration, elevråd, skoltidning och studievägledare på Jarlaplan för att sprida vår Tutoring-förening och få fler lärare, nu kommer jag äntligen få användning av mina säljarskills) och nu ska jag straxt äta middag och sedan träffa Fanny. Jag känner att jag egentligen borde klämma in lite plugg också så det blir väl sitta uppe ikväll, men det gör inte mig nåt.

are you changing into, some kind of man, that could break my heart with his own hands

Ibland blir jag så trött på alla esteter som bara går runt och tror att man inte kan nånting bara för att man är sammare! Whatta hell liksom!

 

SUG PÅ DEN VA!!!

Att gå igen, att äta igen, att känna solen i ansiktet igen, att få social kontakt igen, att vara i skolan igen, det blev så förvånansvärt lätt att avanpassa sig ifrån bara på två dagar. Hänge sig till sömnen istället, och vara groggy resten av tiden. Lite läskigt egentligen hur snabbt man kan vänja sig vid något som är skadande för en och glömma bort gamla vanliga nyttiga rutiner.

I vilket fall så sitter jag på en drös av opublicerade hemmagjorda videos... vi vet alla hur kul detta är. Så vad gjorde jag om inte gick och skapade ett Youtube-konto (en jäkla massa grejer att fylla i där) och tänker faktiskt vara snäll och börja med att bjuda på mina egna gitarrskills filmade av Julia i oktober förra året. Jag satsar i vilket fall på att bli en youtube-stjärna nu, eftersom det verkar vara det enda sättet att få uppmärksamhet i dagens samhälle. Pusspuss!

Nu är jag så skrämd att jag förmodligen kommer förneka det här tills den dagen jag dör.

men men vad kan man göra


längtar tills sommaren

Hej, jag har räknat ut med hjälp av pålitliga och utförliga källor att imorgon kommer vara världshistoriens längsta, tristaste, tråkigaste, segaste, dödaste dag. Väderleken gjorde det inte bättre då den säger soligt och 12-13°. Jag tror jag kommer drunkna i självömkan då i princip allt jag gillar kommer vara för långt borta och jag antagligen kommer ligga inne på mitt rum och deppa hela dagen. Ser fram emot det.

Efter 18 timmar av febersovande bestämde jag mig för att vakna på riktigt, gissa var jag är? I sängen. Jag orkar ingenting. Jag tänkte varva slutspurten av historian med How I Met Your Mother, men hjärnan har inte börjat fungera än.

Sen måste jag bara säga att feberdrömmar = tummen upp! Förutom att det kanske inte bara var drömmar.

Så går min ipren ut. Fan.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det blev en del blandade känslor och sitta på gatan och gråta och rensa ut allt gammalt och röd soffa och feberfrossa igår. Snacka om otajmad tjej. Varför kan inte känslor, välmående och tankar vara synkade? Fast då antar jag att det inte skulle vara så kul att må dåligt...

I'm writing this in English because it would suck for you to have to translate it in Google translate like you always do and then it would probably come out completely messed up and I don't want you to misinterpret it (which is really hard when it comes to a congratulation but as I said, Google translate...). Either way, Happy 17th birthday, I hope you had a great day! I was really glad to hear about the scholarship and if you go to St. Petersburg (which I know you probably won't but still) there are ferries to there from here. Strange place to meet in after two years, but still.

I know we'll skype later but I wanted to congratulate you on the very day so you'd know I didn't forget it or something. And we will hopefully see each other next summer (and you will teach me to speak English correctly again, gah) and I thought of that and then I realized you'll be 18 then!

HAPPY BIRTHDAY AND LOTS OF LOVE,
Lisa

Fyndigt namn för ett inlägg om en eftermiddag på skolan där det hölls en miljögala och alla var så fina och duktiga. Förutom att jag inte har så mycket mer att säga om den, sitter i mitt mörka rum nu och drömmer mig iväg istället. Eller nej inte iväg, jag vill snarare ha det här. I min egna oas där jag alltid stormtrivs oavsett.


kände att den här bilden lite slog resten

Telefonräkningar...

Åh vad jag ville ryta åt vädergudarna efter skolan, bra val av barnvaktsdag liksom, mina vita tygskor blev dyngsura och fötterna kalla, håret droppade och det rann ned i ansiktet och smetade ut min mascara.
Brutalt. Risig. Tjej.

Jag har insett att Sufjan Stevens är bra regn-allmänt-ruskigt-väder-musik och att jag vill ha helg.

Hahaha apropå nostalgi....

Åh vad jag skulle kunna skriva ironiska kommentarer till nästan varenda mening i inlägget under, det finns inget bra sätt att skriva en seriös text utan att låta klyschig men jag höll mig i alla fall. Kommer nästan alldeles säkert radera det så fort jag blir sansad igen, vet faktiskt inte alls vad jag tänkte.

In any case, ikväll är det historia, tacos och How I Met Your Mother som gäller. Ibland så stirrar jag ut i luften och tänker på hur hårt mitt hjärta dunkade och jag inte kunde andas för att det drar koncentration och jag ville behålla stunden så mycket så möjligt.

Eller "ibland", vafan är det jag säger.

Jag kommer ihåg den femte augusti. Jag hade just fyllt 13 och några månader tidigare hade Fanny, Astrid och jag suttit på gungarna nere på lekplatsen vid Klingsta en ljummen juninatt och känt av nostalgiruset för kanske första gången. För vi var liksom inte så små längre, tyckte vi då i alla fall. Vi pratade om framtiden, och till hösten skulle vi börja i ny skola och allt gammalt skulle blekna bort, kanske till och med mer än jag kunde ana då. För det var ingen blekningsprocess det handlade om, utan den femte augusti försvann precis allt, inklusive min barndom. Den var ingen harmonisk övergång till vuxenvärlden inte, nej mer som ett slag rakt i ansiktet. Rakt i hjärtat.

Den sjunde augusti var jag hemma hos Fanny, jag höll min mun stängd men ögonen tårades fortfarande när jag såg ett foto på byrån utanför hennes rum. Det går inte att förklara hur mycket det känns som att man allt är en dröm, som att det här inte händer, för det händer ju bara andra. Vi är ju inte den familjen. Och det värsta är, att under de där helvetesdagarna när jag fortfarande var i chock kunde jag fortfarande trösta mig med att jag hade gått igenom det värsta. Tyvärr så hade jag inte det. Man kanske känner att man gör framsteg efter några månader när man kan säga "mina föräldrar är skilda" utan att bryta ihop totalt, men den enorma smärtan efter att ha i princip förlorat sin familj försvinner aldrig utan är något man måste lära sig leva med och det kommer bara med tiden. När jag var 13 var jag liksom bombsäker på att jag aldrig skulle förlåta dem, och jag svor på att jag aldrig skulle skilja mig själv men det är saker jag känner att jag inte kan stå för idag, för jag vet att världen inte bara är svart eller vit.

I vilket fall så har jag sedan dess har jag gått igenom skrik, bråk, familjemedlemmar som sticker, familjemedlemmar som inte bryr sig, ett besök på akuten, en familjemedlem som halvt flyttat utomlands, spänningar vid middagsbordet, en massa flyttande fram och tillbaka varje vecka, och en släkt som inte har tagit det hela särskilt bra alls. Dock så är det här saker jag vanligtvis förtränger, och försöker tänka på den enorma kärlek jag känner till min syster och min bror istället eftersom att de är de två personerna som står ut med mig dygnet runt. Skilsmässan har bundit oss samman bättre (jag blir rädd när jag ser syskon som skriker och fräser åt varandra..), och att jag har tvingats växa upp snabbare är väl bara en fördel nu i gymnasiet (jag MÖRDAR den som tänkte en sarkastisk tanke till det där) och dessutom så blir ändå "familjen" en mindre viktig del ju äldre man blir (jag menar inte att jag gillar dem mindre, men de är inte längre nödvändiga för att man ska klara sig).

Det är här jag kommenterar lite fint om nämen oj vilket långt inlägg det blev. Ändå har jag skippat många detaljer, detaljer som jag säkert har sparade i mina gamla dagböcker men de är jag alldeles för feg för att våga läsa. Kanske orkar någon dag.

Ah, lukten, sommar liksom. Idag uppskattade jag Astrids helgskvaller (hon är ute och busar mer än vad jag visste om! >:O), den nya awesome spotifylistan och godisskålen som väntade hemma på mitt skrivbord (min syster smög in med den igår men det hade jag helt glömt bort).

Matten uppskattas väl inte lika mycket men det gör faktiskt inget.

klara och astrid i florens för någon vecka sen

that i could get by on a smile and a wink

Nu har jag kämpat mig fram på stan i två timmar och shoppat väska, en hel del underkläder, bikini samt skydd för min Iphone och jag tror att min nacke kommer ta livet av mig. Fast shoppingturen var mycket väl spenderad tid med min syster och dessutom har jag fyllt på mitt materiella förråd tillräckligt på ett bra tag.

Och jag är fylld med tvivel igen.

Nu är det så att jag värnar lite om särskilda detaljer i mitt liv, så det här inlägget kommer innehålla ungefär hur "jag vaknade med världens nackspärr" och hur "extremt osmidig jag måste varit på idrotten igår då vi hade gymnastik och stod på huvudet och sådana saker". Och kanske lite om hur sur jag är på Island för vulkanutbrottet, eftersom det nu antagligen inte kommer gå för pappa och Honour att ta sig till Californien (ska de åka båt liksom?) och där borta på andra sidan Atlanten och andra sidan USA väntar lite nya Converse, med mer.

Och nu ska jag rusa iväg till bussen, ska försöka hitta intressantare saker jag kan skriva om tills nästa gång, puss.

Okej, saken är denna: jag är bra på att tolka människor. Det är fakta. Vissa kanske skulle kalla det att döma efter första uttrycket, men det är absolut inte så jag menar. Det är en känsla man får om en person, kanske huruvida den är pålitlig eller inte. Hur orden passar handlingarna, som jag har nämnt förut. Eller så får man en känsla av personens uppväxt och "tidigare karaktär", i vilket fall, så har jag väldigt lätt att uppfatta sådana här saker och nej det är inte direkt som att jag tänker på det och säger såhär för att verka djup eller något. Jag har en poäng.

För antingen så är jag i förnekelse eller så har jag blivit kass på det. Anledningen till att jag tror mest på det första är att oftast när jag är i förnekelse över något så nämner omgivningen det för mig först, jag kan nästan skratta åt det nu. Ja, såklart dom har sagt något. Och jag har inte lyssnat! För jag litar ju på min egna förmåga och den säger till mig, tja, visst, och pekar sedan rakt på den konkreta faktan. Förnuft kallas det.

Men. Vad händer då när förnuftet börjar ge efter? Jag anser att jag är ganska klar i skallen, och fortfarande pekar nu alla pilar åt samma håll. Och dom är tjocka och röda och blinkar. Jag måste kisa för att inte bländas. Jag har kan inte, orkar inte kämpa emot längre. Vill inte. Men tro inte att jag kommer sluta leta tecken mot motsatsen bara för det, det är av min natur, skyddsnät, för att jag har lätt att tvivla. Och tydligen svårt att tolka.

Blöööh...

Jag sitter och lyssnar igenom gammal musik som gör mig alldeles nostalgisk medan tankarna virvlar runt i huvudet. Jag gör det så sällan men idag tänkte jag se tillbaka lite och jag måste ju erkänna att allt jag någonsin hört inte alltid påminner om så roliga saker. Fast det är värt det. För vissa är så fina att jag dör.

Nu ska jag hämta chips och leta bebisbilder! Det måste vara de sötaste som finns :')

Jag lite dör när jag traskar hem från Julia och får syn på två paddor på vägen. Hade ingen aning om att paddor kunde göra mig så lycklig, men "se upp för paddor"-skylten är också uppe vid min backe precis som den är varje år (innan den blir stulen av något fett hardcore gäng som tycker den passar bättre bortglömd i deras gamla garage) och det är det ultimata vårtecknet!

Jag lyssnade på musik också, ensampromenader är starkt underskattade. Jag menar vem vill springa runt ensam på ljusa dagen, men kvällen är bättre i sådana fall plus att det blir en annan känsla om man lyssnar i båda lurarna, vilket man inte gör i sällskap. Awesomeness.

Jag är smått förvirrad men mest neutral. Ibland börjar jag fundera på hur jag egentligen känner men jag kommer alltid tillbaka till samma slutsats. Och det förändras aldrig vad som än händer. Jag måste väl helt enkelt ändra mitt sätt att se på det nu. Jag är bara så förvirrad... men det lägger sig.

Det pinsammaste är väl att jag är lite rädd också.

 

hade inget bättre för mig så jag polariserade lite bilder från senaste tiden

Långa mornar (tänkte skriva morgonar här :S) är det bästa som finns, igår var jag borta och kunde knappast fokusera på varken svenskan eller musiken (så om jag då lägger till att jag spelade trummor kan ni ju tänka er hur det lät...) men idag är jag pigg som en lärka. Det här vädret gör susen.

Jag tyckte jag hörde något, ett ljud som sammanträffade med en snudd. Jag såg ju inte för jag hade vänt bort huvudet för att dölja mitt ansiktsuttryck. Ni vet hur man kan få en känsla av att det är på ett visst sätt, och ljudet i samverkan med snudden skulle kunna bekräfta ens misstankar.

Men i verkligheten var det ju kanske bara en snudd och ett ljud som sådär olyckligtvis råkade sammanträffa och egentligen var två helt skilda saker eller så kanske det var en inbillning. Ja, man kan tro det i alla fall. Jag kommer aldrig få veta för jag kommer aldrig vara modig nog att fråga.

Och man kunde tro att jag borde ha koll på mig själv, också, men det har jag tydligen inte.

När jag är ute och går i min hemkommun så kommer det ibland tillbaka saker som jag nästan hade glömt bort. Platser som påminner mig om händelser, människor och känslor, för vad känns som en evighet sedan nu. Jag är inte i samma trakter längre, och jag älskar att jag har fått några av mina första minnen i Stockholm från min gymnasieperiod, men när jag går förbi Kvarnparken och cykelstället här i Danderyd så kan jag inte låta bli att minnas min femtonde födelsedag. Du var virrig, inte nervös, men liksom rastlös. Gick runt på samma ställe med en cigg i handen, vände mig ryggen ett antal gånger. Jag var så liten. Skrapade med foten i marken, trivdes i den varma sommarnatten. Kände den välbekanta doften, insöp den och tänkte att på grund av dig ska jag aldrig prova. Du har gjort mig så mycket gott, visste du det? Det gör så ont i mig, fortfarande idag, att tänka på varför. Då var jag bara frustrerad. För dina ögon var så kloka och du var så enormt empatisk, säkert den mest empatiska jag någonsin kommer träffa på, men du lyckades alltid hamna i trubbel på något sätt. Hur mycket du än försökte göra rätt, eller ville försöka i alla fall, så begick du misstag efter misstag och såg samtidigt till att jag inte följde efter. Ja, jag ser sånt, jag är inte blind. En fin människa som hamnat fel, det känns inte bra någonstans. Jag minns att du hade tårar i ögonen som du försökte blinka bort när du pressade fram orden, och att jag kramade dig men att jag kände mig totalt hjälplös. Jag klarar inte av när det finns så mycket smärta, i sånna gigantiska mängder, som jag inte kan göra något åt.

Och vi känner inte varandra längre. Vinkar kanske i Mörby. Men jag tror ändå att du bör veta hur du berörde mig, jag hoppas att du vet det, och jag hoppas att du har det bra. Förstår inte varför världen ska vara så orättvis.

//Lily

Vem fan vet

Igår kom Klara och Astrid hem från Italien, idag spenderade jag säkert halva dagen pratandes med min syster om allt möjligt och jag slogs av hur vuxen hon har blivit, och imorgon ska jag åka till skolan med Astrid och catcha up med henne också. Har saknat dom.

Jag tänkte på en till sak men sen så glömde jag bort det. Jag vet ju inte hur man gör.

I slutändan var vi två trötta tjejer och två gosiga katter som slocknade ihopträngda i en nittiocentimeterssäng. Det var väl ingen särskilt bra kombination egentligen men jag tycker inte att man kalla det dålig sömn för det. Ibland var jag i något slags halvmedvetande läge och jag tror jag och Lovisa pratade med varandra nån gång mitt i natten men jag kommer inte ihåg. Drömmen minns jag dock.

Herregud.

Planen var att skypa med Gabi Gabo idag, och det är precis det jag ska göra alldeles straxt. Tänkte bara meddela att bebismat är det godaste som finns! Då menar jag inte burkmat, utan grillkorv med makaroner, chicken nuggets och sådana lättlagade superdelikata rätter. Jag sitter ju barnvakt och snappar åt mig sån här mat så fort jag kan, höjdpunkten av veckan säger jag bara!

Nu ska jag videokonversera :3

Nu är min treveckorsperiod hos pappa över. Sorgligt, ja, skönt, jo. Men jag orkar inte riktigt reflektera över det, jag är bara så underbart lycklig just nu för snart ska jag få se två fina tjejer igen efter månader känns det som! Förutom att en har varit i Egypten och den andra i Thailand så har vi ju setts på senaste tiden, men sånna där djupa snack...? Det var månader sen. Och jag skulle gissa på att vi alla har ganska mycket att berätta, var än lovet har spenderats.

Puss!

Lever bland provisoriska lådhögar och bokstaplar, tänkte slänga in några snabba egobilder som en äkta bloggerska innan jag rusar iväg till bussen. Måste bara tillägga att mitt hat för inredning måste vara hatkärlek för just nu är jag helt nere i mitt rum. Hihi.

man kan väl anstränga sig för att vara normal ibland också...

Jag har kommit fram till att jag hatar inredning, då jag har stått i inredningsbutiker som en jäkla mes och tittat på färger och rynkat på pannan alltför mycket under de senaste dagarna (jag tvingar pappa så fort han får lite tid över, men då spenderar vi åtminstone lite tid med varandra). Mitt dilemma är brutalt: jag har olivgrönbruna gardiner, brun lampskärm och resten av rummet är så gott som vitt, svart och guldkuddar. Hur i hela friden ska jag kunna hitta sänglakan (örngott, och sånt) som matchar exakt genom att bara välja ut i affären? Jag har inte fotografiskt minne, tyvärr. Och det måste bli PERFEKT, gaaaah!

Haha ne skojar bara, de e chill.

Goooodmorgon alla damer och herrar och Emilia! (kan du ta och svara på din mobil eller så slipper jag frysa ut dig i bloggen?!) Idag har jag en känsla av att det kommer bli... vad är ordet... awesome? I vilket fall, sådana dagar går inte att beskrivas med  andra ord så det är bäst att jag slutar nu MEN: gissa vad? Lovisa kommer hem idag! Hon kommer hem idag! Från Thailand, idag!

(alla andra kommer också hem idag, ingen särbehandling i bloggen!)

(utom Emilia)

Ja, efter föregående inlägg så måste jag ju bara prisa Facebookchatten (stand-ins var MSN och Skype) och tillägga att det är sådana här saker man överlever på i pluggveckorna. (dock så far skolarbetet åt helvete men sak samma..)

Puss ♥

Jag kan inte sova :(

Fnissig tjej. Jag gillar när helgplaner börjar formeras till konkreta events och vad man gör imorgon plötsligt får ett djupare syfte. På något sätt.

Fick en shock aka hjärtattack när jag bländades av det vita ljuset idag. Sedan så tänkte jag, ni vet hur "k" och "j" ligger bredvid varandra på tangentbordet? Jo jag har ett sånt tangentbord på min Iphone och jag undrar hur många gånger jag har råkat skriva "men jag måste fixa lite greker först". Låter som ett sliskigt kodord för droger eller nåt sånt.

Tillbaka till vädret: jag resonerar såhär. Har det varit den kallaste vintern någonsin, vilket det säkerligen har varit för oss under 20 i alla fall, så blir det automatiskt den varmaste sommaren någonsin också, hur fjuttig den än blir då att gå från -20 till varsomhelt på plussidan är en radikal skillnad. Annars tänker jag att jag ändå kommer få min andel av sol i Cannes. Hihi.

Efter att sammanbrottet lyckades matcha allmänhetens frånvaro väldigt snyggt häromdagen, har jag fått nog av mental läkning slash isolation slash husarrest och ser fram emot att träffa två till mig icke-döda mycket-existerande själar imorgon. Ska njuta lite extra av vårsolen då, fast jag har hört att det ska regna.

teckning på dagisnivå, totala impulser, extremt upphållande att kladda ut pastellen med fingrarna, i takt med musiken, 2:45 och framåt, änglakör

Jag förstår inte var mitt ritblock har tagit vägen? Håller på att vända hela rummet upp och ned i jakt på de svarta plastpärmarna. Hm. Annars lyder planen sushi och promenad med finfin vän. Tycker jag förtjänar det efter den här helgen. Enligt DISA (en mycket pålitlig källa tycker jag!) så mår människan bra av att följa ett belöningssystem. Det vill säga, gör man något bra så ska man få en egenanpassad belöning för att kunna fortsätta med de goda handlingarna. Alltså är människan som en hund. (Eller det var min tolkning i alla fall?)

Jag vill bort.

Påskafton spårade ur totalt, hann knappt bli eftermiddag ens. Fina familjetider, yay. Undrar när jag kommer kunna äta kexchoklad igen.

Det är så typiskt, för amerikanska högtider kan vi minsann klämma in i våran svenska vardag men är det endast en svensk tradition så blir det direkt väldigt lamt. Vad som blev kvar i utvaskningen? Godiset. Såklart. Så ett ägg kanske jag kan hitta denna morgon men lite pynt kommer jag behöva leta länge för.

Jag har inte så mycket mer att säga om dagen, utom att jag vaknade i total frid tills jag kom ihåg att bästasyster och bästavän är påväg till Bologna. Men så tänkte jag att jag ska vara med båda dem i Fayence i sommar, plus att min kära lillebror kom hem sent igårkväll, jag tror jag ska gå upp och pussa lite extra på honom nu. Hihi, han har blivit så stor, han växer väl snart om mig men det kanske är bäst för ibland känns det redan som att han är den äldre och klokare. Hm.

Jag sitter på mitt rum, jag älskar mitt rum. Lovisa är i Thailand, Emilia i Egypten. Mamma och Daniel har heller inte kommit hem därifrån ännu, och snart åker bästasyster och bästavän till Italien. Tillsammans. På träningsläger, alltså. Och ingen annan är här. Alla andra är på andra svenska orter. Huset är tomt. Det är alldeles tyst och solljuset flödar in igenom fönstrena. Jag antar att jag är helt ensam.


dammiga gitarren


jag älskade allt som hade med havet att göra när jag var liten, samlade på mig havsstenar och snäckor


lite skor jag inte kan använda utomhus ännu, svart fåtölj som jag sällan sitter i


fjärilshalsbandet jag fick i paris


en av de vackraste tavlorna på jorden, bärnstenshjärta och guldorkidé


ljusen jag brukar tända när det blir mörkt, handgjort armband från länge sedan


drömfångare och kaktus, den enda växten jag klarar av att ta hand om


överblick


jag har faktiskt lite färg i mitt rum också, fjärilarna ska upp på väggen och dagböckerna borde väl gömmas bättre


min säng, jag älskar min säng


bild tagen av mig på vår japanska lönn, fler bilder kommer upp snart, samt license plates från californien

Sitter ihopkurad i vår enorma vita soffa på nedevåningen, känns som att den ska svälja mig. Är för seg för att orka engagera mig i någonting, Julia och jag snackade om att ses men ingen orkade komma över haha så typiskt. I vilket fall har det gett mig tid att utforska TV:n igen (jag tittar seriöst aldrig på tv, bara på fredag/lördagkväll men då är det oftast hyrfilm. Följer inga serier på datorn heller) och nu är det nån actionfilm som heter The Island. Jäkla konstig rulle måste jag säga, hänger inte med alls. Det var nån grej jag inte kunde låta bli att fnissa åt, men den består mest av smygreklam och dåliga animationer. Funderar starkt på att sätta igång How I Met Your Mother istället (har hela första här hos mig) men jag är så himla trött att jag kanske hoppar i säng istället, man måste ju passa på att sova när man kan. Imorrn behöver jag ju inte ställa klockan... jag ska sova länge...

Jag hade verldens kunstigaste dröm.