Tuff tuff. Det var en dag en gång för länge sen, ändå bort i mitten av juni, och jag hade åkt nedför röda linjen. Med en gitarr på ryggen mötte han mig halvägs hem till honom för jag hittade inte. Inne på hans rum uppstod någon slags nervös tystnad, nästan lika påtaglig som den vid mitt besök mer än två månader tidigare när han råkade ha sönder glas och välte sina gitarrer och jag inte förstod någonting. Nu satt jag i hans säng, eller halvlåg kanske, och läste någon spontant vald bok för att undvika att tänka så mycket. Vi skulle iväg också, så jag smsade med någon om tider, och han lade sig bredvid. Nära var vi. Jag en bit ner. Strök fingrarna över armen sådär som jag brukade göra, avvaktade lite. När jag slutligen såg upp så kysste han mig.