Sa hon, och ryckte på axlarna. Som att sätta ord på hela vår världsbild utan att försöka krossa några fördomar. En tyst, betraktande tredje part i oss som egentligen aldrig blir involverad, som håller på alla hemligheter man någonsin haft, som är definitionen av "jag" så mycket som det går. Så blir man aldrig sedd. Ytligheter är vad som gäller, beteende. Snabbtänkthet. Hur mycket mängd av acceptans, uppmärksamhet och glädje man lägger in i sin blick. Vilken slags humor man har. För flörtig, flamsig, dryg, nördig, närgången, skämtsam, tillbakadragen.

För tråkig.

Jag börjar se tillbaka nu, utan att tänka överdrivet mycket. Det var som det var. Jag var ung, som man brukar säga när man ska låta klok. Inte gammal, men klok. Gammal vill man ju inte vara. Och jag är väl fortfarande ung antar jag, men det är inte poängen. Omedvetet naiv är snarare rätt ord, begick misstagen och hamnade i fällan. Förstår inte hur man kan känna en sådan dragning. Hur man kan tänka sig, nästan veta, så långt innan. Dumt, men jag är ingen dum person. Jag har väl bara aldrig låtit mig släppa taget sådär handlöst förut.