Allting jag skriver blir dåligt, ingenting jag skriver blir bra, sammanfattningsvis. Jag kan skriva om saker som att jag alltid går i rulltrappan för att jag hatar att stå stilla, eller att det blåste så mycket att mitt paraply vändes ut och in idag, att jag åt pasta carbonara till lunch med den och den och den eller att jag är upprörd över diverse saker. Vardagliga reflektioner. Det är en konst att göra något så normalt och obetydelsefullt intressant att läsa om, för de riktigt spännande sakerna är det väl inte så konstigt om man vill hålla för sig själv?

Idag lyssnade jag på Hard Sun och Josie Jo och dog nästan av nostalgichocken jag fick, minnena är så starka och närvarande att jag nästan rörde vid dem. Var där igen. Och jag vet inte varför man får det där känslan, att det var bättre förr? För det var det med all säkerhet inte, jag var mitt i en uppbrytningsfas men jag antar att de där var mina ljuspunkter.

Och det var allt.