Igår kväll när jag rusade till tunnelbanan märkte jag att det var höstmörker ute. Först kunde jag inte sätta fingret på vad det var - det har varit sommar såpass länge nu att jag hade glömt att hösten kan kännas såhär mysig. Rent instinktivt vill jag hålla fast sommaren och aldrig släppa taget, och det kommer ändå inte ifrån den redan skoltrötta, frihetsälskande tonårstjejen i mig. Det är något annat. Sommaren är så ljuvlig, visst, men det som gör mest ont är att den tar med sig så många fina minnen som jag aldrig vill lämna bakom mig.

Daniel är här för andra dagen i rad för att jobba på vår current events och ja, vi är väldigt produktiva indeed. Att han sitter och har en diskussion med min bror (som också heter Daniel!) om In Flames, Metallica och Breaking Benjamin samt att jag skriver det här säger väl det mesta.