Sitter under en patetisk lampa och den värmer som solen brukade göra, bittert nog. Alla knutar löser upp sig själva och kvar står jag, lite snopen, i en hög av utslätade trådar. Hur blev det så svårt, och mest, hur slutade det bli så svårt? Melankolin är poff. Istället ser jag hur de, en efter en, droppar ner döda vid min sida. Eller åtminstone halvt.