När jag var liten tyckte jag att jag var stor när jag fick gå till dagis själv en gång. Hade aldrig varit så långt borta alldeles ensam så det var som ett äventyr. Vi bodde i idylliska rosa radhus i Enebyberg, och dagiset låg nerför gatan.

Och utanför, begravd i ett vitt snötäcke stack dom röda rosorna upp fortfarande, tänkte jag. Fuskvinter. Det blåste lite och var ganska vackert. Det är ju nu som det är kaos överallt och man har så mycket hela tiden att man kvävs. Trivs inte med det. Låg i sängen imorse för att jag vaknade för tidigt och inte behövde gå upp, låg där i tre timmar.

Funderade över betydelsen av att "gräva sin grav för någon".