Dom syns i skolan ibland, med hemliga små leenden över sina ansikten och fingrarna ihopbänta. Som om dom vet någonting som ingen annan vet, ett uppenbart samförstånd som både förpestar och smälter omgivingen, beroende på vem observatören är. Det är både vackert och oförståeligt, uppskattat och löjligt, men vad ska man göra?

Det försvinner inte.