Den tjugofemte januari i år hade jag bloggat i två år, den tjugoförsta juli kommer jag ha skrivit i sex år. Skrivit, inte dagbok för jag skriver långt ifrån varje dag och ibland går det till och med månader. Men skrivit om mig själv. Det är något man ständigt måste hålla uppe, skrivandet, språket. Att skriva ner något man har på hjärtat, hur svackig och osammanhängande texten än blir, är som att kunna lägga de tankarna åt sidan. Det finns plötsligt en massa ny plats att älta andra saker istället. Det är pretty awesome om man är fast på något, det är ett effektivare sätt att bearbeta problemet helt enkelt. Dock så har det aldrig varit min första impuls, när jag har känt mig ostadig, att skriva ner mina tankar. Jag märker ju oftast inte att jag har gått igenom något förräns efteråt. Mitt sätt att ta mig igenom jobbiga situationer, antar jag. Förnekelse.