Mando Diao igår var som väntat helt awesome, det var perfekt väder och på människofronten lite som att vara tillbaka på Friberga igen, fast med en del nya tillägg. Paradise Hotel-Cimon var även där, det var kul och togs foton, sen vann en av killarna en gigantisk basketboll som kunde studsa så jävla högt och Oscar en minielgitarr som jag blev väldigt avundsjuk på! Det var en relativt kort konsert i sig, med det räckte med svettiga skrikande tjejer för mig (hatobjekt: svettiga, hoppande, påträngande, med tofsar som borstar en i ansiktet, med röster som gör en döv, lutandes fastän det inte är så trångt, fan jag är nog ingen konsertmänniska egentligen...) men i slutet spelade dom mina favoritlåtar och det ägde. Efter det sprang vi som sagt runt på Grönan ett tag, sedan åkte vi hem till Hedvig och Oscar (jag blev skjutsad på Astrids moppe... det var som att hela förra sommarn återuppspelades igen...) och chillade gaaaaaleeet. Pretty awesome kväll måste jag säga, avslutades mycket lägligt med en fin sång som påminde mig om att maj nog inte är över ändå. Jag ska lära mig den så det kan vara maj hela tiden.