Släppte in några grannpojkar från Calle Flygare, de hade låst sig ute och jag kommer ihåg för ett par år sen när samma sak hände min syster och mig. Det var så nytt att bo i lägenhet att vi totalt glömde att vi skulle behöva nyckel för att komma in från en enkel kvällspromenad, porten låses klockan 22 tror jag. Mobiler hade vi inte heller med oss förstås så det blev till att vänta på det gammaldagsa viset.

Nu har jag vant mig, vid att bo i lägenhet alltså. Jag har en vacker solnedgång att beskåda varje kväll, även fast jag väldigt gärna har gardinerna neddragna (jag = nattdjur). Rynkar pannan och muttrar åt alla supersvennar som kutar utanför dörren så fort solen tittar fram, det är så typiskt. Eller har jag gått och blivit hemsjuk kanske? Det är sorgligt, jag ville göra så mycket och nu vill jag knappt röra mig utanför dörren. Stockholmsområdet är stort nog för mig att utforska, jag behöver inte vara en sån där världen-runt-upptäcktsresande ungdom som ständigt söker nya situationer, människor och utmaningar. Jag behöver inte så mycket alls. Det kanske inte är så sorgligt egentligen, det kanske bara är att vara tillfreds? Egentligen söker de ju bara efter sig själva, och jag har ju mig redan. Jag vet allt det där tjatet om att man aldrig ska vara nöjd för det finns alltid nya saker att uppnå i livet, men nån gång måste man ju fan få njuta lite och känna sig helt rätt placerad.