Jag tänkte jag vill inte lämna dig jag vill lämna med dig, men jag tror jag måste försöka lära mig att några veckor inte är en evighet. Jag ser så ungdomligt på begreppet tid, det är väl idealt att leva i nuet men hur bra hade jag klarat mig på artonhundratalet när resor tog månader? Eller så är det bara så att dagens teknik öppnar upp för så starka beroenden, ständig kontakt med omvärlden, en chans att faktiskt vara om och ikring sig tjugofyra timmar om dygnet.

Jag hörde också någonstans att människor förr i tiden tog in lika mycket information på en livstid som vi gör på en dag eller en vecka. Då tänker jag direkt vilka enormt långtråkiga liv de måste ha haft, men igen, de visste ju inget annat. Och de hade antagligen inget som kallas för magsår, inga som gick in i väggen eller led av stressrelaterade ångestattacker. Tänk vilka enorma tidsutrymmen för grubbel det måste ha funnits istället? Som mästare i att älta tänker jag igen att jag nog passar bäst in idag, där jag är nu. Någon klok sa en gång till mig att man får ta det man har och göra det bästa av det, och det är så sant.