Jag följer er spänt. Jag hatar att erkänna det men smärta kan vara så vackert på något sätt. Personlig. Förr brukade det ju bara vara just smärta, skillnaden nu är att alla kan göra sitt eget avtryck, sätta sina egna ord. Då blir det något mer än bara lidelse, det blir konst också. Och låt mig säga såhär, det är en konst jag starkt föredrar framför tavlor splashade med en massa färger, estetiska filmer med vardagliga människor som går runt stumma i trista grådaskiga miljöer, och getter med däck runt om midjan, för sånt har jag aldrig förstått. Inte ens djupa poetiska dikter, för smärta beskrivs så mycket bättre i sin enkelhet. Jag är en ordmänniska.