konsten att hämta ett barn
När dagisfröken säger att Mira inte sovit så mycket på dagis idag, så fattar jag hinten och vill sjunka genom jorden i samma sekund. Mira är två år och tio månader - alltså har hon inte bara en medfödd kort stubin, hon är också i trotsåldern. Vilket i princip innebär att antingen så funkar det jättebra, eller så funkar det inte alls. Och ett trött barn brukar betyda det sista. Ett trött barn brukar innebära att man får hålla på och lirka som fan för att få allt rätt - rätt ytterkläder i rätt ordning, en hel hög med saker som egentligen ska stanna på dagis men som man tvingas packa ned för att undvika raseriutbrott, samt klagomål om hemfärden (JA VILL INTE SYCKLA! ja vill åka BIJL!) eller middagen (ja HATAR shickling! vill ha PANNKAKOR!) och detta slutar alltid i skrik och tårar. Det som är mest irriterande med detta är att när jag hänger med Julia och hämtar hennes ungar så är de som änglar i jämförelse. Varför just mina barnvaktsbarn?
Men så, när jag står där så kommer Mira ut från hallen. Hon ser på mig en sekund som för att bestämma sig hur hon ska reagera (jag hatar den blicken mer än något annat på denna jord. ibland tror jag att hon vet exakt vad hon gör) och sen brister hon ut i ett busigt leende. Jag ger henne en starkt skeptisk blick men blir överrumplad, för plötsligt springer hon rakt emot mig - rakt in i mig - och ger mig en så stor kram en tvååring kan ge. Okay, fair enough, tänker jag och vågar liksom inte börja hoppas. Men hon hoppar runt och kramas och är för en gångs skull lika glad att se mig som alla andra barnen på det där dagiset (deras ögon sväller till den dubbla sizen när jag kommer. De stannar upp med vad de gör och efter ett tag vågar sig nån liten modig typ fram för att fråga nåt i stil med "e du mijas MAMMA?" och då jag ler alltid ursäktande till dagisfröknarna) och sedan så skrattar hon sitt lilla babyskratt hela vägen hem i snowracern. Har ni hört något liknande? Måste vara det ljuvaste som finns.
miris i hello kitty-pyjamasen (hon är helt besatt av hello kitty, typ pratar med katten) som hon fick av mig i julklapp :)
Men så, när jag står där så kommer Mira ut från hallen. Hon ser på mig en sekund som för att bestämma sig hur hon ska reagera (jag hatar den blicken mer än något annat på denna jord. ibland tror jag att hon vet exakt vad hon gör) och sen brister hon ut i ett busigt leende. Jag ger henne en starkt skeptisk blick men blir överrumplad, för plötsligt springer hon rakt emot mig - rakt in i mig - och ger mig en så stor kram en tvååring kan ge. Okay, fair enough, tänker jag och vågar liksom inte börja hoppas. Men hon hoppar runt och kramas och är för en gångs skull lika glad att se mig som alla andra barnen på det där dagiset (deras ögon sväller till den dubbla sizen när jag kommer. De stannar upp med vad de gör och efter ett tag vågar sig nån liten modig typ fram för att fråga nåt i stil med "e du mijas MAMMA?" och då jag ler alltid ursäktande till dagisfröknarna) och sedan så skrattar hon sitt lilla babyskratt hela vägen hem i snowracern. Har ni hört något liknande? Måste vara det ljuvaste som finns.
miris i hello kitty-pyjamasen (hon är helt besatt av hello kitty, typ pratar med katten) som hon fick av mig i julklapp :)
Kommentarer
