Bräcklig må jag bli kallad (konstant?!) men jag kan nog ta hand om mig själv bättre än de flesta tror. Jag är lycklig och livet går på ända tills folk börjar undra vad som är fel och då inser jag vad som går fel, springer rakt in i en vägg, sitter lite yrt kvar på marken en stund och undrar vad som hände, men sen är jag uppe och hoppsar runt igen. Det är läskigt sant, det händer rätt så ofta att folk konstaterar hur jag känner innan jag ens vet det själv. Åh, jag känner mig som ett litet barn, totalt oerfaren och alldeles för naiv.