Jag trodde jag skulle ha jättesvårt att hålla mig vaken en hel natt däckad i en soffa framför tv:n, omöjligt i princip. Och visst måste jag erkänna att jag nickade till nån gång i Michis armar framåt 6 på morgonen (missade slutet på The Prestige, tydligen), men annars var det en ren barnlek. Vi såg på diverse filmer men för det mesta pratade vi bara, det var inget problem att hålla sig vaken alls. Tiden slank iväg och det var först när det började ljusna ute som jag insåg att hela natten hade runnit ur mina fingrar. Killarna drog och vi åt en mysigt frukost och jag vickade sönder Amelies stol. Så typiskt mig. Nu sitter jag och försöker tjuva till mig lite sömn mellan söndagsplugget (vi har mycket den kommande veckan), det är sjukt hur snabbt jag blir trött direkt när jag slår upp en bok! Fett synd.