Jag saknar när han var lycklig, när han höll mig i handen påväg till förskolan och jag plockade maskrosor och undrade hur de kunde växa igenom asfalten. När han tog med mig ut och fiskade tidigt på morgonen och alltid hade med sig chokladkex så att jag ha nåt gott att tugga på. När han följde mig ut på cykelturer så att jag skulle lära mig cykla utan stödhjul, nu gör han samma fast vi övningskör istället och det är knäpptyst i bilen. Det är som kalla kriget, paktande och hot och jag bara undrar vem det blir som faller.