Keanes nya album, besvikelse! Först tänkte jag att jag bara ville ha Keane, inte Keane & K'NAAN, men resten av låtarna är ju lika kassa de också. Tacka vet jag Hopes and Fears, Under the Iron Sea och Spiralling.

Begreppet dramaqueen, jag bara satt här och tänkte över hur vissa människor väljer att uttrycka sig. Det är allt eller inget, provocerande ord, grova överdrifter - jag tänkte säga att jag inte förstår grejen men det gör jag ju. Jag förstår önskan att synas och höras, förklara att mitt liv spelar faktiskt roll. Speciellt när jag mår dåligt så måste jag drunkna i självömkan in public så att alla kan se min smärta. Problemet är att då blir man ju aldrig tagen på allvar när det väl gäller. Jag är inte särskilt pigg på den attityden, det känns ungefär som att är man tillräckligt narcissistisk, uttråkad med sig själv och trött på sitt liv så måste man fylla upp det med att förstora upp exakt allt som händer, och låta omgivingen stå ut med det. Jag kanske är pryd, men jag gillar att låta de små orden tala.

Sedan kan det ju vara så att jag i allmänhet inte gillar pms-bitchar heller.