Jag kommer ihåg den femte augusti. Jag hade just fyllt 13 och några månader tidigare hade Fanny, Astrid och jag suttit på gungarna nere på lekplatsen vid Klingsta en ljummen juninatt och känt av nostalgiruset för kanske första gången. För vi var liksom inte så små längre, tyckte vi då i alla fall. Vi pratade om framtiden, och till hösten skulle vi börja i ny skola och allt gammalt skulle blekna bort, kanske till och med mer än jag kunde ana då. För det var ingen blekningsprocess det handlade om, utan den femte augusti försvann precis allt, inklusive min barndom. Den var ingen harmonisk övergång till vuxenvärlden inte, nej mer som ett slag rakt i ansiktet. Rakt i hjärtat.

Den sjunde augusti var jag hemma hos Fanny, jag höll min mun stängd men ögonen tårades fortfarande när jag såg ett foto på byrån utanför hennes rum. Det går inte att förklara hur mycket det känns som att man allt är en dröm, som att det här inte händer, för det händer ju bara andra. Vi är ju inte den familjen. Och det värsta är, att under de där helvetesdagarna när jag fortfarande var i chock kunde jag fortfarande trösta mig med att jag hade gått igenom det värsta. Tyvärr så hade jag inte det. Man kanske känner att man gör framsteg efter några månader när man kan säga "mina föräldrar är skilda" utan att bryta ihop totalt, men den enorma smärtan efter att ha i princip förlorat sin familj försvinner aldrig utan är något man måste lära sig leva med och det kommer bara med tiden. När jag var 13 var jag liksom bombsäker på att jag aldrig skulle förlåta dem, och jag svor på att jag aldrig skulle skilja mig själv men det är saker jag känner att jag inte kan stå för idag, för jag vet att världen inte bara är svart eller vit.

I vilket fall så har jag sedan dess har jag gått igenom skrik, bråk, familjemedlemmar som sticker, familjemedlemmar som inte bryr sig, ett besök på akuten, en familjemedlem som halvt flyttat utomlands, spänningar vid middagsbordet, en massa flyttande fram och tillbaka varje vecka, och en släkt som inte har tagit det hela särskilt bra alls. Dock så är det här saker jag vanligtvis förtränger, och försöker tänka på den enorma kärlek jag känner till min syster och min bror istället eftersom att de är de två personerna som står ut med mig dygnet runt. Skilsmässan har bundit oss samman bättre (jag blir rädd när jag ser syskon som skriker och fräser åt varandra..), och att jag har tvingats växa upp snabbare är väl bara en fördel nu i gymnasiet (jag MÖRDAR den som tänkte en sarkastisk tanke till det där) och dessutom så blir ändå "familjen" en mindre viktig del ju äldre man blir (jag menar inte att jag gillar dem mindre, men de är inte längre nödvändiga för att man ska klara sig).

Det är här jag kommenterar lite fint om nämen oj vilket långt inlägg det blev. Ändå har jag skippat många detaljer, detaljer som jag säkert har sparade i mina gamla dagböcker men de är jag alldeles för feg för att våga läsa. Kanske orkar någon dag.