Okej, saken är denna: jag är bra på att tolka människor. Det är fakta. Vissa kanske skulle kalla det att döma efter första uttrycket, men det är absolut inte så jag menar. Det är en känsla man får om en person, kanske huruvida den är pålitlig eller inte. Hur orden passar handlingarna, som jag har nämnt förut. Eller så får man en känsla av personens uppväxt och "tidigare karaktär", i vilket fall, så har jag väldigt lätt att uppfatta sådana här saker och nej det är inte direkt som att jag tänker på det och säger såhär för att verka djup eller något. Jag har en poäng.

För antingen så är jag i förnekelse eller så har jag blivit kass på det. Anledningen till att jag tror mest på det första är att oftast när jag är i förnekelse över något så nämner omgivningen det för mig först, jag kan nästan skratta åt det nu. Ja, såklart dom har sagt något. Och jag har inte lyssnat! För jag litar ju på min egna förmåga och den säger till mig, tja, visst, och pekar sedan rakt på den konkreta faktan. Förnuft kallas det.

Men. Vad händer då när förnuftet börjar ge efter? Jag anser att jag är ganska klar i skallen, och fortfarande pekar nu alla pilar åt samma håll. Och dom är tjocka och röda och blinkar. Jag måste kisa för att inte bländas. Jag har kan inte, orkar inte kämpa emot längre. Vill inte. Men tro inte att jag kommer sluta leta tecken mot motsatsen bara för det, det är av min natur, skyddsnät, för att jag har lätt att tvivla. Och tydligen svårt att tolka.