När jag är ute och går i min hemkommun så kommer det ibland tillbaka saker som jag nästan hade glömt bort. Platser som påminner mig om händelser, människor och känslor, för vad känns som en evighet sedan nu. Jag är inte i samma trakter längre, och jag älskar att jag har fått några av mina första minnen i Stockholm från min gymnasieperiod, men när jag går förbi Kvarnparken och cykelstället här i Danderyd så kan jag inte låta bli att minnas min femtonde födelsedag. Du var virrig, inte nervös, men liksom rastlös. Gick runt på samma ställe med en cigg i handen, vände mig ryggen ett antal gånger. Jag var så liten. Skrapade med foten i marken, trivdes i den varma sommarnatten. Kände den välbekanta doften, insöp den och tänkte att på grund av dig ska jag aldrig prova. Du har gjort mig så mycket gott, visste du det? Det gör så ont i mig, fortfarande idag, att tänka på varför. Då var jag bara frustrerad. För dina ögon var så kloka och du var så enormt empatisk, säkert den mest empatiska jag någonsin kommer träffa på, men du lyckades alltid hamna i trubbel på något sätt. Hur mycket du än försökte göra rätt, eller ville försöka i alla fall, så begick du misstag efter misstag och såg samtidigt till att jag inte följde efter. Ja, jag ser sånt, jag är inte blind. En fin människa som hamnat fel, det känns inte bra någonstans. Jag minns att du hade tårar i ögonen som du försökte blinka bort när du pressade fram orden, och att jag kramade dig men att jag kände mig totalt hjälplös. Jag klarar inte av när det finns så mycket smärta, i sånna gigantiska mängder, som jag inte kan göra något åt.

Och vi känner inte varandra längre. Vinkar kanske i Mörby. Men jag tror ändå att du bör veta hur du berörde mig, jag hoppas att du vet det, och jag hoppas att du har det bra. Förstår inte varför världen ska vara så orättvis.

//Lily