Jag har just suttit och komponerat ihop ett långt brev till min före detta mentor. Det tog tid och det var.. lite sorgligt, men nu är det gjort och jag hoppas hon inte trodde att jag hade glömt bort henne! Det är så konstigt för man märker inte förräns efteråt vilka lärare som verkligen var bra. Man går runt och klagar på dom men när dom inte finns där längre, så... Poff. Och Anette hade jag liksom nästan varje dag i veckan, hon undervisade ju även i engelska och franska.