Jag är helt emotionellt utmattad. Jag förstår inte. Så fort jag stannar upp och börjar tänka så kommer allting på en gång. Weird kanske, när jag springer runt i skolan som en solstråle och är en allmän plåga för omgivingen med mina dåliga skämt och random miner. Och visst, jag vet att jag är tonåring och humörsvängningar och allt det där... men det här har pågått i mer än en månad nu. Jag pratade med mamma om det idag. Det var nog första gången vi hade en vettig konversation på jag vet inte hur länge, det var första gången hon verkligen lyssnade i alla fall. Första gången jag inte lämnade rummet i ren ilska och frustration. Jisses, jag vill inte överdramatisera det här, får det att låta sjukt seriöst... Det är det inte, jag mår bra. Jag försöker bara säga som det är men jag kan inte klä det i fina ord den här gången, inte när det river och sliter i mig. Nu kanske det blir ett slut på flyttandet i alla fall, vi får se. Jag är förvirrad. För jag är så lycklig och samtidigt så fort jag tänker efter strömmar tårarna plötsligt ner i floder. Förstår inte logiken.